Som jag skrev igår var det mer Nazca-linjer och, viktigt, geoglyfer idag. Dvs de figurer som öknen är full av. Apan, grodan, baby-kondoren, påfågeln och många fler. Idag tittade vi på några från närmare håll. Ett par mindre kullar, ett torn byggt för ändamålet. Vi har haft lokala guider som kört oss än hit och än dit. Ett bra val, för vi får reda på väldigt mycket mer, mycket intressant.
Peruanerna i området är mycket stolta över Maria Reiche, en tysk kvinna från Dresden. Matematiker och lite annat. Tog sig från Tyskland till Peru när Adolf började stöka till det.
Lång historia kort: Maria levde i ett mycket enkelt litet rum, i närheten av den ca 500 kvadratkilometer stora Nazca-platån. Blev ”biten” av linjerna, kilometerlånga, spikraka. Hackades fram med trä-redskap, man hade inga tillräckligt hårda metaller. Hon ”upptäckte” figurerna, eller geoglyferna. Lokalbefolkningen visste naturligtvis att sådana fanns, men inte heller de hade sett eller förstått omfattningen förrän Maria flög över området, fotograferade, dokumenterade. Öknen gjorde henne så småningom blind, när hon var runt 85. Solen blev till slut hennes bane, hon dog i hudcancer vid 95 års ålder.
Peruanerna, främst då de Inca-ättlingar vi träffat är som sagt oerhört stolta över Marias arbete, Nazca-indianernas arbete och sin egen historia.
Mer om varför man som Inca, iaf dagens guide José, ”hatar” eller i alla fall tycker väldigt illa om spanjorer och chilenare fortfarande i nästa inlägg.
Men svenskar gillar man! Om någon säger något som egentligen lite ”för svårt för dem” får de genast höra att de ”inte ska försöka vara svenskar”.
Jag bestämde mig för att hålla truten stängd i fortsättningen och låta Hannes och Elias sköta snacket, så bilden av oss inte kollapsar helt…
TorPed Travels 