Göteborg i morgon, CDMX på fredag.

Några av er kanske minns att jag skrev om sonen Elias, som är utbytesstudent i CDMX, dvs Mexico City, sedan slutet av juli. Han trivs fantastiskt bra, har åkt runt i Mexico och i Guatemala och har än så länge inte sett något av de sämre sidorna av respektive land som vi får läsa om i media.

Fredag den 3:e åker jag och den andre sonen, Hannes, och hälsar på Elias. Och Klara, hans flickvän som kom dit för några dagar sedan och stannar till efter midsommar.

Dom hur en lägenhet i ett ”radhus” och på taket bor Cacomixtlar. Ni kommer förhoppningsvis att få se bilder på allihop.

Stay tuned 🙂

Nu händer det grejjer på torpedtravels.com. Förra gången, och första gången, bar det av till Sydamerika, närmare bestämt till Peru. Den här gången blir det Mellan-Amerika, Mexico och Mexico City. Jag åker dit tillsammans med No 1 Son, Hannes, och hälsar på No 2 Son, Elias, som är utbytesstudent i Mexico City sedan några månader tillbaks. Nu vet ni att från och med den 3:e till och med den 12:e januari får ni dagliga rapporter från Mexico och Mexico City.

Peru har bra kaffe, bra choklad. När det kommer till kaffe finns det t o m en egen variant av ”mårdbajskaffe” som kanske är mer känt från Vietnam och Indonesien. I Peru odlas kaffet på östra sidan av Anderna, i Amazonas.

Misky är en kaffebar som rostar bönor på plats. Nu väntar jag på en ny kopp, som ska drickas tillsammans med baristan, en trevlig kille, Darvin, från Nicaragua.

Elias och Hannes gav sig av mot Rainbow Mountain klockan 03:00 i morse. Först några timmar på buss, sedan vandring på 4 timmar upp till 5000 meter och en, enligt trovärdiga källor, magisk upplevelse.

Jag valde att stanna i Cusco, vandra runt, samla intryck, fotografera, skriva lite. När vi passerade 4900 meter, på vägen till Chivay, för ett tag sedan kände jag av höjden ordentligt när det var dags att gå ur bussen och klappa lamor och alpackor, fotografera och tacka nej till erbjudanden. Mössor, halsdukar, tröjor – allt i babyalpacka enligt försäljarna. En hel del i akryl, enligt guiderna. Gäller att handla på rätt ställen.

Babyalpacka innebär bara den första klippningen av ett, i det närmaste, fullvuxet djur. Man kan klippa ungefär 10% av ullen. Klipper man mer blir det för kallt för de stackars djuren.

Jag ger upp. Vi ser och gör saker i ett rasande tempo, upplevelserna staplas på varandra snabbare än jag hinner (be)skriva, snabbare än Internet hinner ladda upp alla bilder.

Igår, Ollantaytambo, dit Manco Inca drog sig tillbaks för att leda belägringen av sin egen stad, Cusco. Idag Machu Picchu, dit spanjorerna aldrig hittade. Hiram Bingham har fått äran för att återupptäcka Machu Picchu, men det fanns kartor ritade av både en fransos och tysk, som intressant nog hette Hermann Göring, med Machu Picchu inritat årtionden innan den gode Hiram hittade dit 1911 först, och sedan med ett större entourage 1912.

Eftersom jag skaffat mig o-vanan att inte skriva i kronologisk ordning – för mycket som görs och händer, för lite wifi, så vet jag inte riktigt hur mycket jag skrivit om vad.

Paracas och Islas de Ballesta, Nazca, där har ni fått både text och bild, även om ni inte fått allt pga ”uppladdningsfel” – ett par inlägg ligger och väntar.

Vi nöjer oss med bilder från Colca Valley och Canyon. Eländigt svårt att få upp mina inlägg.

Går sådär med mina inägg. Inte ens korta texter vill ge sig ut på Internet.

Tar mig tid att skriva lite mitt på dagen. Kortet är taget framme i fören på den båt som i sakta mak tar oss mot ön Amantani, i Titikaka- sjön.

Vi gjorde ett stopp på flytande öar som byggts av Uros, en Pre-Inca kultur som valde att bygga öar av vass och förankra dem ute i sjön för att undvika att helt gå under när spanjorerna härjade. Uros klär sig, liksom alla ursprungs-Peruaner i fantastiska färger. Dom små barnen är helt enkelt skit-gulliga. Ibis-fåglar här och var. Varje ö har ca fem familjer, och det finns inga ö-råd. Men väl en ledare för varje ö. Uros bygger den typ av vassbåtar, sedan ett par tusen år tillbaks, som Thor Heyerdal seglade över Stilla Havet och nästan Atlanten på, Kon-Tiki och Ra.

Titikaka, uttalas Titikalla eller Titichacha. Hårda k blir ungefär som hemma i betydelse. Kacka. Göra nummer två.

Titikaka är världens högst belägna ”navigerbara” sjö. Vi pratar 3800 m ö h. Vad navigerbar innebär, det vet en landkrabba som jag inte så mycket om. Man kan styra runt efter stjärnhimlen? Så mycket sjö har vi?

Vi är som sagt på väg mot en ö mitt i Titikaka som heter Amantani. Verkar vara en hög rackare till ö, för vi ska upp på 4200 m ö h, beundra utsikten över sjön och ön, befolkningen, som är pre-Inca uppgår till ca 5000, fördelade på 10 ”kommuner” som delar upp turisterna mellan sig efter fastställt schema. Vi kommer att bo över på Amantanti, i en lokal familj. Vi kommer att äta lunch, middag och frukost ”en famille” och gå på panflöjts-disco…

Borta i fonden, söderut ser jag de snöklädda topparna av ”De Kungliga Bolivianska Anderna” och ja, de se mäktiga ut även på det här avståndet. Får forska lite kring det där med ”Kungliga”. Var det så att någon maktlysten spanjor utropade sig till El Reye de Bolivia?

Titikaka delas mellan Peru och Bolivia 60/40 och är ca 280 meter djup. Fiskarna som finns här naturligt är ca decimetern långa. Grodorna större, 30 – 40 cm. Inplanterad Trucha och Catfish håller på att tugga i sig småttingarna.

Jaques Costeau har varit runt i sjön i sin lilla u-båt. Inga rykten om eller siktningar av något mytologiskt storsjö o-djur.

Det är lite kass av kulturer som har haft så mycket fantasi när det gäller att skapa sin religion, sina smycken, kläder, städer som Machu Picchu, vassbåtar och annat…

2500 meter över havet ligger Arequipa, Perus andra stad till storleken och Perus första och bästa stad enligt Arequipaianerna. Officiellt räknade man ihop ca 800 000 invånare år 2015. Staden har fyllts på med ”Invasiones”, alla finns inte med i folkbokföringen. 1 200 000 tror man ligger närmare sanningen. Invasiones, squatters på engelska eller ockupanter på svenska som bosätter sig i ett tegel/plåtskjul på ett rum och lyckas undvika att bli bortkörda under en period av tre år äger sedan marken de har ”invaderat”. Utöver invasiones drar staden till sig alla kategorier som söker jobb, vill studera, starta verksamhet. Arequipa anses vara en rik stad och region. Svårt att helt förstå den uppfattningen när man åker förbi slumområdena utanför stan. Ändå är det antagligen så att invasiones har det relativt drägligt jämfört med de som bor högre upp, i helt öde landskap, med några lamor och alpackor och lite potatis. Mer om dem senare.

Som jag nämnt kallas Arequipa ofta för Den Vita Staden. Vår guide menar att Vulkanernas Stad är en bättre benämning. Jag håller med.

Den högsta vulkanen ligger rakt i norr från Arequipa. Den är 6000 meter hög. Arequipa som sagt på 2500. Snöklädd, mäktig. Den mest kända, Misti, är 5000-någonting och har gått och blivit aktiv det senaste. Ryker lite hemtrevligt, men verkar inte mena allvar. Riktigt ännu…

José, dagens guide som körde oss till utsiktspunkterna och Maria Reiche muséet hade mycket att berätta. Han har själv rest runt i världen, i Sydamerika, i Peru. Kommer från Arequipa, den vita staden, dit vi just nu är på väg med en så’n där sket-bekväm buss vi åkt med några gånger nu. Serpentinvägar utmed Stilla Havet. Solnedgång. En marschfart mellan 10 och 80 kmh. Lyssnar på Jorja Smith. Kan bli en av de bättre akterna på årets Way Out West. Men, jag går nog inte dit i år. Tröttnat lite på’t. Mycket bra, många ointresserade besökare. Flörtarna med oss ”lite äldre” i årets line up känns inte så spännande. Nog om det.

Arequipa, till att börja med, kallas Den Vita Staden. Byggnadsstilen, materialet – spanskt. De, som liksom José, har spanska namn, pratar spanska, men som är Inca gillar inte Spanien, spanjorer, spanskan. Av förklarliga skäl tycker några, ”det där är historia” argumenterar andra. Arequipa är Perus svar på Katalonien.

Fransisco Pizarro fick höra talas om ett land som kallades Virú när han kom från Spanien till Västindien och Mellan Amerika runt 1530, runda slängar. Cortéz hade hunnit erövra stora delar av Mexico från Aztekerna. De som spanjorerna inte tog livet av gick under på grund av sjukdomar som européerna tog med sig. Guld, silver och annat av värde var det enda spanjorerna var ute efter. Det är klart, man skulle ju kristna världen medan man rövade och dödade…

Pizarro och hans kompanjon Almagro hade startat ”företag”i rövarbranschen, ingen annan av spanjorerna verkade vilja ta sig mot Virú, så Pizarro byggde skepp på Stilla Havs-sidan och for iväg med 168 man, hästar, stålsvärd, bössor, kanoner, rustningar.

Framme i nuvarande Equador / norra Peru gick man iland. Dödade urskillningslöst och genom en kupp lamslog man hela Inca-riket genom att ta tillfånga Inca-hövdingen Atahualpa. Atahualpa var inte bara hövding, han var en gud för Incas. Spanjorerna lockade in honom till torget i Cajamarca. Dom var 168 man. Några slavar. Incas var tiotusentals. Atahualpa var nyfiken. När spanjorerna, som gömt sig i husen runt torget brakade ut på sina hästar, sköt med sina gevär och kanoner, högg med sina Toledo-klingor och inte skadades nämnvärt av Incas träklubbor och stenslungor eller koppar-klädda vapen utan helt resolut kidnappade Incas ledare avbröts allt motstånd. Under en period av några år… Incas trodde att de skäggprydda, illaluktande män som inte gick att skada eller döda måste vara ”viracochas” eller gudar.

Peru erövrades till slut, även om Incas gjorde uppror, så kunde man inte stå emot övermakten.

Tillbaks till Josè. Han pratar spanska. För att det i många lägen underlättar. Men han pratar chichua för att han är Inca. Han säger själv att han hatar spanjorer, spanska, Spanien. Han garvar när han säger det. Han är Inca. När Perus fotbollslag kämpar tappert, när dom vinner sina matcher, då är spelarna Incas. Förlorar dom är dom mest bara Indios. Sketna indianer, typ…

Josè gillar inte chilenarna heller. Dom har tydligen lierat sig med engelsmännen mer än sina sydamerikanska grannar. Dom är inte med i den Syd och Mellan Amerika union som finns. Chile och Brasilien står utanför.

Josè har varit tillsammans med en tjej från Tyskland. Och en från Chile.

”I slept with the enemy.”

Nytt garv.

Som jag skrev igår var det mer Nazca-linjer och, viktigt, geoglyfer idag. Dvs de figurer som öknen är full av. Apan, grodan, baby-kondoren, påfågeln och många fler. Idag tittade vi på några från närmare håll. Ett par mindre kullar, ett torn byggt för ändamålet. Vi har haft lokala guider som kört oss än hit och än dit. Ett bra val, för vi får reda på väldigt mycket mer, mycket intressant.

Peruanerna i området är mycket stolta över Maria Reiche, en tysk kvinna från Dresden. Matematiker och lite annat. Tog sig från Tyskland till Peru när Adolf började stöka till det.

Lång historia kort: Maria levde i ett mycket enkelt litet rum, i närheten av den ca 500 kvadratkilometer stora Nazca-platån. Blev ”biten” av linjerna, kilometerlånga, spikraka. Hackades fram med trä-redskap, man hade inga tillräckligt hårda metaller. Hon ”upptäckte” figurerna, eller geoglyferna. Lokalbefolkningen visste naturligtvis att sådana fanns, men inte heller de hade sett eller förstått omfattningen förrän Maria flög över området, fotograferade, dokumenterade. Öknen gjorde henne så småningom blind, när hon var runt 85. Solen blev till slut hennes bane, hon dog i hudcancer vid 95 års ålder.

Peruanerna, främst då de Inca-ättlingar vi träffat är som sagt oerhört stolta över Marias arbete, Nazca-indianernas arbete och sin egen historia.

Mer om varför man som Inca, iaf dagens guide José, ”hatar” eller i alla fall tycker väldigt illa om spanjorer och chilenare fortfarande i nästa inlägg.

Men svenskar gillar man! Om någon säger något som egentligen lite ”för svårt för dem” får de genast höra att de ”inte ska försöka vara svenskar”.

Jag bestämde mig för att hålla truten stängd i fortsättningen och låta Hannes och Elias sköta snacket, så bilden av oss inte kollapsar helt…

Vi flög från Puerto Maldonado i Amazonas vid 14-snåret igår. Till hotell Ferré i Miraflores, värsta trafiken, alla tutar på någon. Ingen vet vem som tutar på vem. Eller varför.

Efter att ha packat om lite på hotellet gick vi ner på snygg-shopping-stället vi var på häromdagen. Typ 4 våningar inhuggna i klippan ut mot det, i verkligheten, ganska Stilla Havet.

God, god mat på Restaurante Mangos. Elias fick Chaufa. Stekt ris, kyckling, lövtunn omelett uppepå, ingefära. Gott. Hannes fick en väldigt bra Ceviche. Själv fick jag en risotto som inte hade behövt skämmas för sig i Italien. Stora, grillade räkor på en riktigt välkryddad, lagom rinnig portion ris. Hummus och grillad bläckfisk i smör och vitlök inledde. Cusquena Golden, en bra peruansk lager på det.

Törnade in vid vid 22-snåret. O-sov mest fram till 02:20 då reveljen gick. Taxi till busstationen. Värsta lyxbussen från Lima till Paracas. Breda soff-öljer, blev som sängar, med fotstöd og det hele. Tror inte att vi har något liknande i Sverige…

Framme i Paracas, känt i Göteborg och Sverige för de Paracas-vävnader som finns i stadens ägor, men enligt plan ska lämnas tillbaks till Paracas. När ett museum som kan bevara dem färdigställts…

https://www.svt.se/kultur/peru-stammer-goteborg-for-textilier-1

Bild Googla gärna. Vi pratar om en kultur som blomstrade i Peru mellan 700 f kr o 100 e kr.

Men mest känd är Nasca- kulturen inte för sina vävnader ändå, utan för Nasca-linjerna, spikraka kilometerlånga, påfågel, apa och en rad figurer i jätteformat varav många bara kan ses från ett flygplan. Nasca-linjerna. Googla igen.’

När vi klev av bussen blev vi körda till hamnen. Fler människor, läs turister, än vad vi väntade oss. Små snabba, öppna motorbåtar som tog ca 20 pers körde oss runt Islas Ballestas under ca två timmar. Massvis med fåglar. Det som liknade vår skarv gjorde de annars rödbruna (järnoxid) klipporna helt svarta. 17 glada skarvar per kvadratmeter, meddelade vår guide.

Pingviner, en handfull, vaggade omkring på en av öarna. Sjölejon och sälar. Mäktiga pelikaner. Häftigt att se dem komma i led och flyga förbi en snabb motorbåt, gira in framför fören, alldeles ovanför vattenytan… Havet fullt av små röda kräftdjur. Sälar som dök in och ur fiskares garn som höll på att dra ihop en fångst med sardiner.

Jag skrev en liten teaser på FB där jag berättade att vi minsann tänkte gå på Maido, den sjunde bästa restaurangen i världen enligt branschen och förståsigpåare. Utnämningarna brukar gå av stapeln i Baskien, av förståeliga orsaker. Googla Baskien och Michelin-stjärnor om du inte direkt ser kopplingen.

Maido är ett relativt litet ställe. Man serverar La Cuccina Nikkei, dvs den fusion som uppstått mellan det japanska och det peruanska. Många japaner utvandrade till Peru under 1800-talet. Fisk och skaldjur ”råder det ju ingen brist på” i Peru och det typiskt japanska manglades samman med chili, lime, majs, massvis med rödlök och annat till det som går under benämningen Nikkei. Den gamle, korrupte Japan-ättlingen och f d presidenten Fujimori släpptes ut ur finkan för någon månad sedan btw.

Jag funderade på om jag skulle uppfattas som en brak-svenne om jag fotograferade vår 11-rätters meny i takt med att den kom in, och efter att ha kollat runt i lokalen bestämde jag mig för att, ja, det skulle jag nog. En kvinna strax bredvid var uppe med kameran ibland, en man var upp med telefonen en gång. Så, bildmaterialet är hämtat från InterWebz.

När du kommer in på Maido hälsas du välkommen som på vilken annan krog som helst. När du visats uppför trappan och landat på andra våningen skriker de i personalen som befinner sig i närheten just ”Maido!” Och jag antar att det betyder något i stil med ”vi har tyvärr slut på Dennis-korv, men förtvivla inte ty vi har annat smått och gott”.

Att skriva om de elva rätterna låter inte riktigt göras. Det blir en roman. Men det var smått, och det var förbannat gott för att vara helt tydlig. Små konstverk. Ska kolla igenom menyn vi fick med oss och ge er några av höjdpunkterna. Vinmenyn gick rakt igenom de elva rätterna. Lite goa i luvan blev vi till slut. Saké att börja med, vitt för övrigt, med ett undantag. En peruansk Sauvignon Blanc, en röding från hög höjd i Argentina, annars Europa. Allt från torr vit sherry till en halvtorr Riesling som var magisk…

Igår flög vi över Nazca-linjerna. Jag ska skriva mer om den saken när vi sitter på bussen mellan Nazca och Arequipa idag. Tar ca 9 timmar. O-bra wifi gör att jag haft svårt att få ner bilder från kameran igen. Jobbar på’t.

Snart iväg till Maria Reiche-museet. Hon var den som ”återupptäckte” och dokumenterade Nazca-linjerna, varav de flesta bara kan uppfattas från hög höjd.

Figurer som apa, val, påfågel. Mellan 30 – 130 meter långa. Spikraka, kilometerlånga linjer.

Berättar mer snart, håll ut!

Nej, jag var inte först. ”No Sir, but a lot of people ask that. Fitzcarraldo was in Brasil, and his ship was ten times as big” svarade en relativ seriös guide på min lite fåniga fråga. Denne båden blev in-meandrad för mer än hundra år sedan.

Jag har en Herzog/Kinski-box hemma. Hamnade på min att-se-lista igen, samma ögonblick som jag såg det här fantastiska vraket.

Ett par dagar i Amazonas djungel/regnskog, utflykter på Rio Madre de los Dios. Kaymaner, fåglar, floduttrar och…

En tarantel vid namn Susan (sic!) som bor bakom Hacienda Concepcions Eco Centre.

Vi träffade henne under vår Nocturnal Excursion igår kväll. Vi har sett en hel del levande djur och insekter, men Susan och hennes kompis, den svarta skorpionen som satt på ett räd en bit bort, dom var nog fastlimmade for show…

Efter en mellanlandning på Schiphol tillbringade vi 12 timmar på KLM’s flight 743 till Lima. Ett bagage saknades, tog ett tag innan vi kom ut till vår taxi.

Resan har planerats tillsammans med Vanessa på resebyrån Tierra de Los Andes. De har kontor i Lima och Cusco. Valde att gå den vägen, så hotell, bussbiljetter, transporter – allt sådant är förberett.

Av goda anledningar vet vi vart vi vill åka och vad vi vill se, så spontan-resande får anstå till nästa gång.

I Peru bor ca 30 miljoner människor. I Lima bor ca en tredjedel av hela gängen, 10 miljoner. Uppenbarligen trivs dom väldigt bra tillsammans, vilket märks bl a när dom kör bil. Håller sig väldigt, väldigt nära varandra. Tutar glatt mest hela tiden och vinkar.

Svaret på frågan ”var kommer ni ifrån” dvs Suécia, leder ofelbart till att man får en sammanfattning, på rimligt god engelska, av hur det går för oss i fotbolls VM.

Namn på svenska fotbollsspelare uttalas med med precision. Alla är glada för att vi gått vidare och lider med oss för att vi kommer att sitta på flyg och buss när viktiga matcher ska spelas framöver…

Well look! En bild tog sig in på bloggen. Jag gjorde exakt samma moves igen och lyckades väl trötta ut systemet. Jobbar vidare på att få upp bilder.

Amazonas regnskog, 30 minuter med snabb kanot från Puerto Maldonado utmed Rio Madre de Dios. Il Papa, den nuvarande, Franciscus, har tydligen varit här i krokarna. Stora färgfotoskyltar hälsade honom välkommen vid flygplatsen. En liten, textad, en med våra namn hälsade oss välkomna, Hannes, Elias och mig. Vackert så.

Varmt. Svettigt. Ätit frukost, försöker få ordning på bloggen.

• Har, självklart, inte förberett det hela ordentligt.
• Bilderna från kameran vill inte synas på bloggen. Behöver konvertera format, gissar jag.
• Behöver planera in skrivtid, annars kommer det mest bara bli katt-skit av alltihop.

Så här långt har vi det fantastiskt bra.

12 timmar efter take off från Schiphol landade vi i Lima. Ett bagage kort, men det lär vara på väg säger KLM. Bor i Miraflores, strax söder om centrum. Vilket blir en bit i en stad med tio miljoner invånare…. Ser ut så här, ungefär.